Det fantastiska men också väldigt utsatta läraryrket

Detta blogginlägg skrev jag för nästan exakt två år sedan då jag hade ett extremt behov av att skriva av mig om en jobbig situation. Jag lät några som jag har förtroende för läsa det jag skrivit och fick då rådet att inte dela detta. Att det skulle göra situationen ännu värre och att jag skulle hängas ut ännu mer. Jag tror i efterhand att det var bland det värsta att stå ut med. Att jag inte hade möjlighet att svara upp mot det som jag upplevde som kränkning både mot mig som person och i min yrkesroll.

Nu har två år gått och jag tror jag vågar göra min röst hörd och med detta visa på läraryrkets utsatthet. Jag har lärt mig en hel del på vägen och jag har varken före eller efter denna situation upplevt något liknande, så situationen är på många sätt unik men ändå bland det jobbigaste jag varit med om under mina år som lärare.

Från Maj 2017

Känner ett så starkt behov att få skriva av mig och få dela mina tankar kring läraryrkets speciella roll som jag under det senaste året fått erfara är väldigt utsatt. Jag har arbetat 20 år som lärare och har alltid haft en tro på vikten av ett bra samarbete hem och skola. Under mina 20 år har jag träffat många föräldrar. En del oroliga, andra rädda, några arga och förstås många nöjda och glada. Vi har inte alltid tyckt lika men vi har kunnat mötas och diskutera problematiken, hur vi tillsammans kan se till att skolgången blir så bra som möjligt för eleven. Jag har alltid försökt möta alla med respekt utifrån vetskapen om att föräldrar känner sina barn bäst. Jag upplever också att jag försökt ha en ödmjuk och inlyssnande sida. Jag har alltid haft en övertygelse att det mesta går att lösa genom en bra och respektfull kommunikation.

Denna övertygelse har under detta år naggats rejält i sömmarna och jag tror vändpunkten kom nästan för exakt ett år sedan. Jag hittade ett facebook-minne där jag skrivit att jag för första gången under mina tjugo år som lärare funderat på om jag faktiskt skall göra någonting annat än att vara lärare och det är inte på grund av eleverna.

En lördagskväll för ett år sen öppnade jag min mail och fick uppleva någonting som jag aldrig upplevt tidigare. Att en förälder dissekerat mitt mail om hur skoldagen varit, kommenterat hur fel jag gjort i diverse situationer och sedan delat detta med mina närmaste chefer, mina högre chefer, kommunpolitiker mfl. Jag blev bestört, ledsen och kände mig utlämnad. Självklart ska föräldrar få ha åsikter om mitt agerande i olika situationer och visst kan jag göra fel men istället för att prata med mig så lämnades jag ut utan möjlighet att förklara hur jag tänkt och varför jag skrivit som jag gjort.

Under året som gått har detta upprepats många gånger. Det har dessutom följts av anmälningar till skolinspektion, polis och arbetsmiljönämnd. Eftersom vi är offentligt anställda är allt vi skriver i vår mail offentlig handling och kan begäras ut. Under några dagar i mars fick jag och mina kollegor ägna mycket tid åt att leta mail och skriva ut. Dessa mail har sedan granskats och skickats tillbaka till oss med tolkningar som vi inte visste var möjliga. Dessa tolkningar har skickats till diverse myndigheter och organisationer. Elevens rätt, Skolinspektion, Barn och Ungdomsnämnden, alla olika former av chefer i kommunen mfl. Jag har anklagats för att ha skrämt mina kollegor till att inte berätta sanningen, jag har fått höra att det är skamligt att jag inte kan utföra mitt arbete bättre, att jag komponerar ihop fina historier fastän jag inte närvarat, att jag tappat bort mig själv och springer andras ärenden m m. Ett uttalande gick rakt in i hjärteroten på mig:

"Marie hur kan det bli så här ?! Vems bästa har du för ögonen, eleven eller ditt egna ?
Man ger inte upp och hånar elever i lågstadiet med funktionsnedsättning.
Kom igen och tagga till, hjälp ungen istället för att fälla krokben."

Jag har alltid haft ett genuint intresse och en vilja att hjälpa de elever som har det lite svårt i skolan. Jag har under mina 20 år som lärare alltid haft någon form av specialläraransvar. Jag har alltid haft ledorden från läroplanen nära: "Varje elev har rätt att i skolan få utvecklas, känna växandets glädje och få erfara den tillfredsställelse som det ger att göra framsteg och övervinna svårigheter.” 

Så fruktansvärt hemskt att bli anklagad för att håna elever och fälla krokben när mina hjärtefrågor är precis det motsatta. En hel del tårar har fällts utifrån just denna kommentar.

På facebook och på twitter har både skolan, rektorer, skolhälsovården och enskilda lärare hängts ut på olika sätt. När jag för min egen överlevnads skull fått till en kommunikationsplan och när jag informerar om denna blir även jag uthängd på twitter.

Allt detta gör mig så fruktansvärt ledsen och det tar så oerhört med energi från sådant som är viktigt, exempelvis mötet med eleverna och undervisningen. Jag har flera gånger kommit till skolan och mitt fina klassrum förväntansfull inför en ny skoldag. Jag har öppnat mailen och rullgardinen har dragits ned.  

Jag har alltid älskat mitt arbete men frågan är om det är värt detta?

Och det är klart att det är! Det finns inget bättre att möta elever i den tidiga läs- och skrivinlärningen, få se stjärnögon tändas och tillsammans ta oss in i de mest fantastiska världar genom litteratur och genom textsamtal.